Det stora antagandet

Av Milt Rodriguez
Originalartikel: The Great Assumption  

Jag vill dela något direkt från hjärtat. Den här artikeln kommer med största sannolikhet att bli grovt missförstådd och grovt misstolkad. Den kommer definitivt inte att göra mig populär. Trots det känner jag starkt att det här måste komma ut, för att bryta ett tankemönster som har hållit troende i slaveri under de senaste hundrafemtio åren. Det här är min åsikt och jag har rätt att dela den, trots att många kanske inte håller med.

“De elva lärjungarna begav sig till det berg i Galileen dit Jesus hade befallt dem att gå. Och när de såg honom, tillbad de honom, men andra tvivlade. Då trädde Jesus fram och talade till dem och sade: ”Jag har fått all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn och lär dem att hålla allt vad jag har befallt er. Och se, jag är med er alla dagar intill tidens slut.” Matt. 28:16–20

Detta stycke, tillsammans med Mark. 16:14-15 och Apg. 1:1-2 är ett stycke som evangelikala kristna ofta refererar till som “Missionsbefallningen.” Först av allt, låt mig klargöra att jag tror att Herren Jesus Kristus sa de här orden till apostlarna före han lämnade denna jord. Vare sig du kallar det en befallning eller ett gemensamt uppdrag så är poängen att han sa detta till elva män. Men jag har två frågor rörande det här:

  1. Gav han uppdraget till elva män eller gav han det till alla troende för alla tider och platser?
  2. Var detta “uppdrag” ett fristående uttalande eller var det början på uppfyllelsen av en mycket större plan och uppdrag från Gud?

I ett försök att bryta sig fri från några av de evangelikala tankemönstrens hjulspår som vi alla sitter fast i måste vi “söka Skriften för att se om det stämmer.”

Den stora utsändningen

Innan jag svarar på den första frågan måste börja med att säga att jag tror på evangelisation. Det vill säga, jag tror på att evangeliet (de goda nyheterna) om Jesus Kristus måste nå ut i hela världen så att människor tar emot Kristus och följer Honom.

Detta “evangelium” är inte en “det” eller en “sak” – men snarare, en person. Det är Herren Jesus Kristus själv som måste predikas i hela världen (se Kol. 1:27-29; Ef. 3:8, Gal. 1:15, 16; 1 Kor. 2:2). I brevet till kolosserna så beskriver Paulus en fantastisk, underbar, evig, överflödande Kristus i kapitel ett. I slutet av kapitlet avslöjar han mysteriet som varit dolt genom tiderna, Kristus i er, härlighetens hopp (vers 27). Sedan i vers 28 berättar han för oss att detta är den Jesus som han presenterade. Denna underbare Jesus Kristus som beskrivs i vers 12 till 20 är samma Jesus som lever i oss och samma Jesus som är Paulus evangelium! Så jag tror på att det här evangeliet ska nå ut till hela världen.

Men i Matt. 28:16-20, befallde eller sände Jesus elva män eller sände han alla kristna i alla tider? Kristna från tiden för Reformationen fram till 1800-talet, trodde att det var det tidigare. Det var bara så sent som från slutet av 1800-talet som kristna trodde att denna “befallning” gäller alla troende.

Den evangelikala teologin som vi har idag formulerades, till största delen, mot slutet av vad som kallades andra stora väckelsen i England och Amerika, influerade av Charles Finney, Peter Cartwright, J.R. Mott och D.L. Moody.

Det är mycket mer rimligt i sammanhanget att Jesus sände de elva männen snarare än alla kristna i alla tider. Dessa män var apostlar. Ordet apostel (apostolos) betyder “utsänd” på originalspråket. Dessa män sändes ut i världen för att Jesus hade kallat dem till detta arbete. Men enligt Paulus är inte alla apostlar (utsända). Bara vissa är kallade att bli utsända (se 1 Kor 12:28-31). Och dessa elva män var definitivt kallade att vara “utsända” och kom sedan att gå till dåtidens kända värld för att predika denna underbara Kristus.

Utifrån min tolkning av Ordet så verkar det som om vi alla är kallade att vara vittnen men vi är inte alla kallade att bli utsända.

Olyckligtvis så har doktrinen bakom “Missionsbefallningen” blivit ett verktyg att slå i huvudet på kristna tills de utför “evangeliets tjänst” med skuld som metod. Många evangelikala ledare har använt denna doktrin för att få troende att känna som om de är olydiga Gud och är andra klassens medborgare i Guds rike om de inte dagligen är ute och “vittnar” för de förlorade. Vilken smörja! Vilken tragedi det här är!

Uppdraget som en del av Guds tidlösa syfte

Det här leder oss till tiotusenkronorsfrågan för det gemensamma “uppdrag” som Jesus gav till de elva apostlarna. Var detta en fristående befallning som var lösryckt och frånkopplad Guds storslagna design och eviga mål?

Många använder doktrinen bakom “Missionsbefallningen” för att formulera ett mandat för Guds uppdrag. De säger att hela Guds och församlingens syfte är att vinna själar. Ditt syfte som kristen är att leda andra till Kristus. Det är därför du finns till. Det är därför församlingen finns till. Men återigen är det enda sammanhanget för denna idé sen 1800-talsväckelse och den evangelikala rörelsen. Det kommer inte från Ordet.

Det sanna “Stora Uppdraget” är grundat på något som Paulus kallar Guds eviga syfte (se Efesierbrevet kapitel 1 och 3). Lägg märke till att detta syfte är evigt. Det fanns i Guds hjärta före skapelsen. Det betyder att detta syfte fanns till före lustgården och före syndafallet. Så det har ingenting att göra med räddandet av själar. Faktum är, det  har ingenting alls med mänskliga behov att göra! Men det har allt att göra med den djupa längtan och passion som brinner i Guds hjärta. Det fanns något i Hans hjärta som motiverade Honom att skapa. Vi kan se det från allra första början, före det fanns synd.

“Gud sade: ”Låt oss göra människor till vår avbild, till att vara lika oss. De skall råda över fiskarna i havet och över fåglarna under himlen, över boskapsdjuren och över hela jorden och över alla kräldjur som rör sig på jorden …”

”Var fruktsamma och föröka er och uppfyll jorden! Lägg den under er och råd över fiskarna i havet, över fåglarna under himlen och över alla djur som rör sig på jorden!”
1 Mos. 1:26-28

I det här stycke kan vi se att Gud ville ha tre saker:

  • En avbild eller representation av honom själv
  • Denna avbild (eller uttryck) skulle utöva Guds auktoritet på jorden
  • Avbilden skulle bära frukt och och föröka sig

Vi kan kalla detta för “adamska uppdraget.” Och den avslöjar mycket av vad Gud hade i sitt hjärta för människan. Vi kan också se detta “uppdrag” upprepat gång på gång genom hela berättelsen.

Han gav samma uppdrag till Noa (1 Mos 9:1 – 11). Han gav också uppdraget till Abraham (1 Mos 17: 1 – 8). Och sen igen till Jakob (1 Mos 28: 13 – 15). De återkommande inslagen i detta förbund/uppdrag är:

  • Gud vill ha ett folk (gemensam enhet) eller avbild
  • Han vill att dessa människor ska regera på jorden
  • Han vill att dessa människor ska förökas och inta landet (arvet)

Låter detta bekant? Men vad handlar landet (eller arvet) egentligen om? För Israel var arvedelen Kanaans land, ett land som överflödar av många olika rikedomar.  Men, det är bara en bild av det eviga arvet (Heb. 2:15). Det finns nu ett nytt förbund som har fullbordat det gamla (Heb. 8). Det finns också ett nytt “Israel” som har uppfyllt det gamla (Gal. 3:23 – 29). Det eviga arvet är Kristus själv! Han är vårt land som flödar av mjölk och honung. Han är vår arvedel!

Syftet kvarstår

Jesus sände ut elva män för att proklamera honom för hela världen. Han sa åt dem att göra lärjungar. Men före det visade han dem hur man gör under tre år. Han visade dem genom att göra dem till lärjungar! Och hur gjorde han detta?

  • Han levde ett liv som var i, av, genom, och för Sin Fader. Han levde sitt liv av sin Faders liv. (Joh 6:57)
  • Han levde sitt liv som en definition, en förklaring, och ett uttryck av Fadern. (Joh 1:18; Kol. 1:15). Med andra ord levde han som det förkroppsligade Ordet, den sanna bilden av Gud.
  • Han kom med Guds auktoritet och tog makten över allt krälande och följderna av fallet och världsordningen.
  • Han bar frukt och förökade sig. I Joh 12:24 ser vi att vetekornet faller till marken och ger många fler korn (uppståndelsen). Det resulterade i ett Guds folk (nation) som kunde leva som ett förkroppsligande av hans eviga syfte.

Med andra ord gjorde han lärjungar genom att uppfylla Guds eviga syfte i att ha en avbild (uttryck) som representerar hans auktorietet och som bär frukt. Han sände sedan de elva männen att göra detsamma. De kom att gå igenom samma saker som han gick igenom, inklusive att dö från sig själva, bli missförstådda, förföljda och avvisade.

Men slutresultatet skulle bli det vad vi ser i Uppenbarelseboken, kapitel 21 och 22. Slutresultatet skulle bli en stad (folk/nation) som skulle vara fyllt av Guds liv och som skulle vara en bild av honom på jorden. Staden representerar alltid auktoritet och styre i Ordet. Det nya Jerusalem är en metafor för att visa fullbordan av Guds eviga syfte.

Att leda människor till Herren är ett medel för att uppfylla Guds mål. Han vill inte bara ha levande stenar som ligger utspridda i landskapet. Han vill ha ett hus, en stad, en viloplats där han kan utrycka sig själv, härska och föröka sitt liv.

Som församlingen är detta vårt gemensamma uppdrag/”Missionsbefallning”. Bara vissa är utsända, men vi kan alla leva av Jesu liv och uttrycka vem han är som en stad belägen på ett berg.


Översättning av Daniel & Anna-Theresa Norlin

En reaktion på ”Det stora antagandet”

Kommentarer inaktiverade.