Är du i ödemarken?

"Ödemarken är tillfällig, om inte du tänkt dig bygga ett hem där."

Photography: Julia Starr http://www.sxc.hu/photo/1239704

Är du i ödemarken?

Av Frank Viola
Svensk översättning Daniel & Anna-Theresa Norlin

Så många kristna jag möter och får kontakt med idag, vare sig det är personligen, via sociala nätverk eller genom e-post, berättar om att de lever i en andlig ödemark. De känner sig ensamma, andligt isolerade, och de har inte särskilt många kristna vänner som de upplever en berikande gemenskap i Kristus tillsammans med.

Några av dem går till en kyrka på söndagsmorgnar, men ändå lever de i öknen och de vet om det.

Några har gett upp om den traditionella formen av församling helt och hållet. Och de är på allvar ute efter ett uttryck av församlingen som erbjuder autentiskt gemenskapsliv centrerat kring Jesus Kristus. Men de kan inte finna ett sådant uttryck i deras stad.

Alla dessa människor älskar Herren och de älskar Kristi kropp, men känner sig rätt ensamma. Och andligen är de uttorkade och tomma.

Enkelt sagt, de upplever ödemarken.

När vi ser tillbaka på bilder ur Gamla Testamentet var Kanaan Guds destination för sitt folk. Jerusalem fanns där, och det var där Guds hus skulle byggas.

Däremot var Guds folk tvungna att passera igenom ödemarken för att ta sig från Egypten till Kanaan. De var också tvungna att resa genom ödemarken för att ta sig från Babylon till Kanaan. Ödemarken är ett gudomligt krav. Men det är en avstickare, inte ett hem. Hur lång tid du stannar där är till största del upp till dig.

Låt mig klargöra det.

Efter att Israels barn lämnade den rika staden i Egypten skyndade de sig till berget Horeb. De vandrade sedan i öknen i fyrtio långa år. Varför? På grund av deras otro. (Heb. 3:15-19; 4:1-11).

Resan skulle bara ha tagit elva dagar (Femte Moseboken 1:2).

Ödemarken är tillfällig, om inte du tänkt dig bygga ett hem där. Gud kommer tids nog att visa en väg ut ur ödemarken. Men när den dagen kommer sätts din tro på prov. Att lämna ödemarken kan komma att kosta ett oerhört högt pris. Det är av den anledningen som många inte lämnar den.

Jag är starkt övertygad om att Guds hus inte kan byggas i ödemarken. Allt som händer i ödemarken är tillfälligt. Guds mål är det förlovade landet. (Jag talar om den andliga verkligheten … Egypten, Babylon, ödemarken och Kanaan är alla skuggbilder av den kristnes andliga verklighet.) Mose tabernakel byggdes i ödemarken. Men det var ett flyttbart tält. Det var högst tillfälligt, och det var på väg mot Kanaan för att finna permanent vila.

Jag skulle nu vilja nämna flera observationer om ödemarken. Om du råkar bo där just nu så hoppas jag att denna artikel kommer att vara till hjälp för dig.

För det första:
Gud kommer alltid att ta hand om sitt folk i ödemarken

Han kommer att förse dem med Kristus, även om de inte befinner sig i sin naturliga miljö. Däremot är inte den Kristus som du får ta emot i ödemarken tillräcklig för att möta alla dina andliga behov. Låt mig förklara.

När Guds folk befann sig i ödemarken efter att ha lämnat Egypten, så gav Gud dem vatten ur en sten och bröd från himlen. Brödet kallades ”manna.” Det var en bild av Jesus Kristus, vår andliga mat (Joh. 6:31-35, 49-51; 1 Kor. 10:1-4).

Däremot tog det inte lång tid innan Israel ledsnade på mannat. På samma sätt kommer du och jag, tids nog, att ledsna på den Herre vi förses med i ödemarken. Och likt Israel kommer vi att bli frestade att knota och klaga.

Det finns bara en typ av mat att få i ödemarken. Och den är inte tillräcklig i det långa loppet. Mannat är till för att ta dig och mig igenom ödemarken. Men vi kan inte leva av det bortom den punkten.

Som en kontrast till det, är Kanaan landet där fullhet och överflöd finns alltigenom tillgängligt för oss. När vi lever på byggplatsen kommer landets rika och goda frukt vara till för oss att njuta av. Och den frukten är outtömlig.

För det andra:
Om du stannar i ödemarken kommer du tids nog att dö

Att lämna Egypten och Babylon, de falska miljöerna, är inte nog. Om du inte lämnar ödemarken kommer ditt skelett att blekna i öknen.

Gud för alltid sitt folk ut så Han kan föra dem in.

Du kan hugga det i sten.

”Men oss förde han ut därifrån för att leda oss in i och ge oss det land som han med ed hade lovat våra fäder.” (5 Mos. 6:23, Folkbibeln)

För det tredje:
Vistelsen i ödemarken har endast ett syfte; att filtrera oss, att reducera oss, och att skala av oss tills bara Jesus återstår.

De av oss som lämnat Egypten och Babylon behöver uttömmas på mycket religiöst bagage. Ödemarken är till för just detta. Det är platsen för religiös avgiftning.

Tänk på Johannes Döparen. Han predikade i öknen. De som ville höra hans budskap var tvungna att gå ut i öknen för att höra honom. Under Johannes tid var Gud färdig med judendomen. Han var färdig med den gamla vinlägeln. Herren sände Johannes Döparen för att kalla människor ut ur judendomen, den organiserade religionen för dagen. De som följde Johannes i öknen avskalades allt som den gamla judendomen hade att erbjuda. De lämnade systemets religiositet och kom till ruta ett. Varifrån hämtade Jesus sina lärjungar? De flesta av dem var Johannes Döparens efterföljare.

Av den anledningen hade de fått en ödemarkserfarenhet som förde dem till ruta ett. Denna erfarenhet förde dem till ett ”nollställt läge”. Jämfört med fariséerna, sadducéer och de skriftlärde var de blanka papper för Herren Jesus att skriva på. De var tomma vinläglar för Herren att hälla Sitt nya vin i. Johannes Döparen skalade av det gamla, och Jesus gav dem det nya.

Var snäll och inpränta detta i ditt sinne: Vi kan inte ta emot det nya innan vi först släppt taget om det gamla. Gamla vinsäckar är svåra att lappa ihop. Av denna anledning har Gud aldrig varit inne på att hälla nytt vin i gamla vinsäckar (Matt 9:16-17).

Utöver de tolv hade Paulus från Tarsus också en ödemarksupplevelse som tog honom hela vägen upp till noll. I själva verket var Paulus tvungen att klättra långt upp bara för att komma upp till botten.

Inte långt efter Paulus omvändelse från att vara en rasistisk, sekteristisk, självgod, trångsynt, och mycket religiös farisé till att bli en lärjunge till Herren Jesus Kristus, så ledde Gud honom till en arabisk öken under tre år (Gal. 1:17-18). Vad gjorde han där? Avgiftades. Utan tvekan tillät han år av mänsklig religiositet att tömmas ur hans ådror. Allt som Paulus visste som nitisk farisé blödde ur honom i öknen. Paulus gick bortom att reformeras. Han blev tvungen att genomgå en andlig lobotomi. Och det är vad ödemarken är till för.

Genom erfarenheten i ödemarken, mötte Paulus Gud på ett sätt som han aldrig förr upplevt. Gud kom till honom med ”Jesus Kristus ansikte” (Gal 1:11-12, 2 Kor. 4:6). Trots att Paul fick evangeliet genom gudomlig uppenbarelse i öknen, var uppenbarelsen begränsad. Det tog fem år av att leva i rätt miljö, i en ekklesia i Antiokia, Syrien, för honom att lära sig Kristi fullhet.

Så Paulus blev urkopplad i ödemarken. Han blev helt genomgripande nollställd. Denna erfarenhet var nödvändig för Paulus apostoliska tjänst. För att han skulle kunna vara en förmedlare av det nya vinet, var han tvungen att tömmas på det gamla.

För det fjärde:
Ödemarken är en symbol för början på något nytt.

Efter deras fyrtio år i ödemarken ledde Josua Guds folk över Jordan och in i det förlovade landet. I Hoseas dagar ledde Gud Israel genom ödemarken för att få nationen att vända tillbaka till Honom (Hosea 2:14). Efter att Israel levt i exil i Babylon talade profeterna om att bereda en väg genom ödemarken så att Guds folk kunde återvända hem.

Med Johannes Döparen kom en ny början för Israel genom att han i ödemarken presenterade deras länge efterlängtade Messias för dem. Och Paulus av Tarsus påbörjade sin apostoliska tjänst efter att han först spenderat tid i en arabisk ödemark.

Att lämna ödemarken har alltid ett pris

Vi har en biologisk drivkraft för Guds hus. Vi har en andlig hunger för det. Vi har en längtan, en biologisk instinkt om du vill kalla det så, som för oss mot vårt mål. Och vi kommer aldrig att vara tillfredsställda förrän vi har gjort valet, vad det än må kosta, att vara del av Guds byggnadsarbete.

Priset kan innebära att förlora vänner. Det kan innebära trakasserier eller utfrysning från religiösa ledare. Det kan innebära fula och elaka rykten, förtal och skvaller. Det kan innebära att gå i Abrahams fotspår som lämnade allt och gav sig av på en resa mot en stad han inte kunde se.

Det kan innebära att sälja våra bekväma hem och lämna våra jobb för att flytta till en annan stad där andra levande stenar byggs samman till att utgöra Guds hus. (Jag har flyttat tidigare i mitt liv för att vara med om detta. Och det har också många av mina vänner gjort.)

Det kan innebära grova missförstånd, kritik, och kanske törnigare problem som förföljelse.

“Låt oss därför gå ut till honom utanför lägret och bära hans smälek. Ty här har vi inte någon stad som består, men vi söker den stad som skall komma.” (Hebr. 13:13-14)

Vad är den högsta kallelse Gud har för dig och för mig? Det är att ge oss till Guds tidlösa syfte, att låta Honom bygga oss samman med andra på det sätt Han alltid har velat bygga. Av vilken anledning? Så att Han kan få Sitt hus på denna jord. Ezras ord passar förträffligt här: Låt huset byggas upp! (Ezra 6:3).

Jag hoppas innerligen att detta ska bli sant i ditt liv.

Om du befinner dig i ödemarken just nu, kommer Gud att bereda en väg ut. Men det kommer att innebära en uppoffring, ett pris. Frågan som följer, är du villig att betala det?

Den nya bestsellern “From Eternity to Here” innehåller ett avsnitt som tar upp de fyra livsmiljöer den kristne kan befinna sig i: Egypten, Babylon, ödemarken och Jerusalem. Ovanstående artikel är en omarbetning utifrån ett av kapitlen.

2 reaktioner på ”Är du i ödemarken?”

  1. Underbart uppmuntrande ord att läsa! Jag har befunnit mig en lång tid i ödemarken, (vilken ibland dock mer har varit som en vildmark…) Jag har gått igenom mer än andra jag känner och verkligen förlorat allt som hör denna världen till, samtidigt som jag vunnit en nära relation med Herren som är så mycket mer värd än det jag hade innan. Här står jag avskalad och ganska ensam, mänskligt sett, och börjar kunna ana lite av det förlovade landet som ligger framför mig. Herren har förberett stora ting för vårt land och jag är bara en liten del i detta, men jag skulle vara så tacksam över fler genuint kristna syskon vid min sida genom kontakt med er!
    Bless U!

  2. Tack för det du skriver, Licette!

    Jag och min familj har befunnit oss i ödemarken en tid nu. Vi upplever på olika sätt hur Gud slipar oss och vill befria oss från bördor och sorger, för att Hans son ska få större plats i oss. Det är smärtsamt men jag vet att det är tuktan i kärlek, allt för Hans ära! Vi längtar och ber nu att Han ska leda oss igenom ödemarken, in i det förlovade landet, som du också skriver. Det är verkligen spännande tider, jag väntar Herrens nästa steg för oss, och för landet i stort, med spänd förväntan…

    Jag kan avslöja att vi har planer på att bygga ut webbplatsen för Förlag Levande stenar till att också erbjuda ett enkelt ”community” för de som längtar efter det organiska församlingslivet (egentligen inget annat än vad som beskrivs i Apostlagärningarna). Tanken är att användarna av community:t ska kunna hitta och komma i kontakt med andra som brinner för detta.

    Om du använder Facebook, kanske du kan få glädje av att gå med i gruppen ”Enkla organiska församlingar i Sverige” som är till för de som är nyfikna på ”simple church” och ”organic church”:
    http://www.facebook.com/home.php#!/group.php?gid=144443438778

    Om du tycker om att läsa på engelska kan jag rekommendera ”Finding Organic Church” av Frank Viola (speciellt del 3 och 4).

    Allt gott i Kristus,
    Daniel Norlin

Kommentarer inaktiverade.